Med gruset knastrandes under mina skor joggar jag igenom min hemstad. Det är snart ett år sedan det tog slut och jag försöker se mig själv objektivt. För jag har vuxit, kämpat, gråtit, skrikigt, varit arg, varit glad, varit närvarande fast ändå frånvarande. Det är svårt att beskriva den livskris som jag ansåg mig befinna mig i. Vänner och bekanta förlovade sig, gifte sig och fick barn på löpande band. Vart jag än vände min blick så såg jag det jag tyckte att jag gått miste om. Att jag gått minste om min framtid. Men nu så här ett år senare; Vilket jävla bullshit!
Jag står inför randen att starta upp ett nytt äventyr i mitt älskade Göteborg, singel och faktiskt nöjd. Jag kanske inte skulle beskriva mig som överlycklig, men jag är på väg dit. Spralligheten har kommit tillbaka, min humor har slagit till med full kraft och jag börjar mer och mer landa i vem jag är. Självklart kommer det att ta sin lilla tid innan jag på fullaste allvar kommer att våga dejta seriöst igen. Jag vill ha mitt liv på det torra först. Det finns självklart någon/några kandidat/kandidater, men jag vill avvakta lite. Det ska säga klick med stort K innan jag hänger av min hatt.
Mina ben tar ännu mer sats och jag känner hur det pulserar under huden, blodsmak i munnen, men jag fortsätter framåt. Bredvid mig springer mina två dvärg pinschrar Skrållan och Tjorven. Dessa små varelser som gjort mitt liv värt att leva. Kanske låter det alldels för dramatiskt att uttrycka sig så, men så föddes jag ju med en teatralisk ådra. När jag inte ens velat stiga upp har dom nästan bokstavligt talat dragit mig upp ur sägen. Rutiner mina kära vänner är det som krävs för att klara av ett sådant uppbrott. Rutiner, kärlek, familj och förstående vänner.
Jag tycker absolut att jag kunde skött saker bättre så här i efterhand. Jag borde inte skjutit folk ifrån mig, utan pratat om det som varit fel. Jag är skyldig både Anna och Carro en stor ursäkt för att jag försvann på det sättet jag gjorde. Nu när jag inte är lika subjektiv kring ämnet kan jag absolut se att min handlande var onödigt drastiskt. Samtidigt var det just då den enda kraftansträngningen jag orkade göra.
Varvar ner, skakar syran ur kroppen och börjar andas lugnare. Men skakiga ben promenerar jag den sista biten hem. Låt äventyret börja! /Em
Jag står inför randen att starta upp ett nytt äventyr i mitt älskade Göteborg, singel och faktiskt nöjd. Jag kanske inte skulle beskriva mig som överlycklig, men jag är på väg dit. Spralligheten har kommit tillbaka, min humor har slagit till med full kraft och jag börjar mer och mer landa i vem jag är. Självklart kommer det att ta sin lilla tid innan jag på fullaste allvar kommer att våga dejta seriöst igen. Jag vill ha mitt liv på det torra först. Det finns självklart någon/några kandidat/kandidater, men jag vill avvakta lite. Det ska säga klick med stort K innan jag hänger av min hatt.
Mina ben tar ännu mer sats och jag känner hur det pulserar under huden, blodsmak i munnen, men jag fortsätter framåt. Bredvid mig springer mina två dvärg pinschrar Skrållan och Tjorven. Dessa små varelser som gjort mitt liv värt att leva. Kanske låter det alldels för dramatiskt att uttrycka sig så, men så föddes jag ju med en teatralisk ådra. När jag inte ens velat stiga upp har dom nästan bokstavligt talat dragit mig upp ur sägen. Rutiner mina kära vänner är det som krävs för att klara av ett sådant uppbrott. Rutiner, kärlek, familj och förstående vänner.
Jag tycker absolut att jag kunde skött saker bättre så här i efterhand. Jag borde inte skjutit folk ifrån mig, utan pratat om det som varit fel. Jag är skyldig både Anna och Carro en stor ursäkt för att jag försvann på det sättet jag gjorde. Nu när jag inte är lika subjektiv kring ämnet kan jag absolut se att min handlande var onödigt drastiskt. Samtidigt var det just då den enda kraftansträngningen jag orkade göra.
Varvar ner, skakar syran ur kroppen och börjar andas lugnare. Men skakiga ben promenerar jag den sista biten hem. Låt äventyret börja! /Em