MITT I DET HÄR SOM VI KALLAR FÖR LIVET

publicerat i Funderingar;
Emil kommer tillbaka på söndag, och kommer då att ta med sig Zepp uppåt landet igen. Det kommer att bli lite tomt, men snart är ju mina småttingar här igen och gör livet lite mer spännande.

Idag har jag suttit och funderat över det som är bra i mitt liv. Ofta kan jag fastna i mina nedåtgående spiraler, då allting verkar gå käpprätt åt skogen och solen tenderar att lysa med sin frånvaro. Det är gånger som dessa som jag måste påminna mig om det som faktiskt börjat lösa sig. Utbildning, hundar, ovärderliga kunskaper om genus, människor, hästar osv. Att jag har så fina människor som omger mig med värme och tålamod. Jag vet att jag inte är den lättaste att hantera alla gånger, och jag har så höga krav på mig själv att jag lätt kör i 190 och tycks missa de hinder som uppenbarar sig på vägen. Detta har många gånger resulterat i att jag krockat, demolerats och gjort mig illa. Kanske även gjort andra människor illa.

Men mina vänner och min familj är de som får mig att utvecklas som människa. Jag får ständigt nya insikter om hur jag bemöter min omvärld, hur jag ska jobba på det som är mindre bra, och hur jag ska värdera det som redan fungerar bra.
 
Jag är en bra människa, en duktig matte, och en ryttare som ständigt utvecklas. Jag är så glad att jag har fått komma till Hanna Bergenkull och ta del av hennes stora kunskap om både hästar och barn. Jag känner att min målmedvetenhet har infunnit sig och jag vill tror och hoppas på att allt kommer att falla på plats även för mig som alltid varit en sökare. Vilken otrolig resa egentligen. Från den tysta inåtvända tjejen som var rädd för att vara sig själv, till den kvinna jag blivit idag. Och även om livet är långt ifrån över så vet jag att jag tar mig an alla dessa utmaningar med helt nya glasögon. Jag behöver inte den där bekräftelsen längre. Det är trevligt att bli sedd, absolut. Men desto trevligare är det att jag börjat kunna se mig själv i ögonen och tänka att, du är bra som du är. // Em

EFTER DEN LÅNGA TYSTNADEN

publicerat i Funderingar;
Utanför huset i mark vräker regnet ner. Hästarna står i sina hagar tuggandes på färskt sommargräs, och tyckes vara helt obekymrade om att himmelen öppnat sig. Här inne sitter jag tillsammans med min hund Zeppelin. Zepps husse är hos sin familj uppåt landet, och i och med en sk. delad vårdnad om våra hundar så fick hon stanna i Göteborg med mig. Jag klagar inte, utan är tacksam för sällskapet.
Skrållan och Tjorven har fått stanna kvar i Luleå medan jag fixat saker och ting här nere. Fått veta att jag kommit in på tandsköterskeutbildningen i Göteborg, vilket gör att jag blir kvar här till hösten trotts allt. I mitten av Juli kommer mamma och pappa ner med mina saker, och med mina älskade små hundar. Jag saknar dom så otroligt mycket.
 
Just nu blir det en hel del pysslande med hästar, och jag ser fram emot att få utveckla min ridning ännu mer. Tack vare kurs hos Lindah Nilsson och med hjälp av den duktiga Hanna Bergenkull så känner jag att jag sakta men säkert börjat forma om min sits, kropp och på så sätt min ridning. Det är inte enkelt, men det är roligt, och jag kan se att jag gjort små små framsteg. Min mage har muskler på ställen jag inte trodde var möjligt och min rygg har blivit rakare, Jag har inte längre den där "kalle anka"-svanken och "Kim Kardashian"-rumpan.
 
Det smattrar mot plåttaket, och jag känner doften av regn genom det öppna köksfönstret. Vid mina fötter ligger den svarta hunden och sover. Hon drar djupa andetag och sparkar lite med ena baktassen.
 
Jag har börjat att träffa någon lite smått, och än så länge verkar han vara vettig. Samtidigt trivs jag att vara med mig själv, och att kunna ta ansvar för mitt eget liv mer eller mindre. Sedan har jag så klart haft mycket hjälp av mitt ex. Han är en klippa och definitivt en av mina närmaste vänner. Vem hade kunnat tro att det skulle se ut på detta vis två år senare?
 
(jag inför den första dejten på nästan ett år)
 
Och jo jag kämpar på med körkortet! Det trodde jag aldrig att jag skulle lyckas börja med. Men jag antar att jag förvånat mig själv mer än en gång dessa två år som mer eller mindre singel.
 
Regnet har avtagit, och utanför hörs fågelkvitter. Någonstans bakom de mörka molnen har solen börjat kika fram. Jag drar på mig en huvtröja, och tar kopplet ner från kroken i hallen, drar åt snörena på mina joggingskor, och fäster kopplet i Zeppelins dragsele. Nu ska vi ut och springa en sväng. Jag tror vill och hoppas att allt kommer att lösa sig för alla i slutändan. På återseende// Em