Sista tentan.

publicerat i Funderingar;
Nu har snart en ter min gått på min utbildning till tandsköterska. Det är en skön klass, och trots att jag haft ett ganska kämpigt halvår så har jag tagit mig igenom det. Väntar dock fortfarande på ett utlåtande från Sahlgrenska.
Har ju varit en hel del springande fram och tillbaka på sjukhus, så tack och lov för mina fina grannar Tove och Farshid som ställt upp och passat mina hundar under tiden. Idag bjöd dom mig till och med på mat!
 
Jag har lyckats att packa mina väskor inför resan hem på torsdag och gjort upp planer med vänner. Min vän Kigge fyller för det första 25 nu på lördag. Det ska firas med pompa och ståt:) Kan inte fatta att tiden går så fort! Sedan ska jag hjälpa Nadja med hennes goa häst, rida tillsammans med min gamla chef, hälsa på bröder med familjer, mina vänner Kajsa och Mattias med döttrar, åka och kolla in Aino och Dans hus i Svartlå, säga hej till Gabriel och Isabella,  träffa Sunsa och Susanna, gå på promenad med min barndomsvän Malin, umgås med Tjatte och förhoppningsvis hälsa på Linnch, osv. Det kommer att bli hektiska 10 dagar i LÅ, men jag behöver det. Jag har fortfarande lite svårt att känna mig bekväm med mitt ex nya tjej. Har varit lite för mkt drama tillbaka i tiden för att jag ska kunna slappna av. Jag har dessutom svårt att vänja mig vid att han gått vidare. Men älskar man någon så vill man verkligen se den personen lycklig. Han är ju en av mina närmsta vänner, och att han är lycklig betyder otroligt mycket för mig. Allt annat faller nog på plats sinom tid.
 
Jag har himla goa vänner som inte ger upp på mig, och som accepterar mig som jag är. Jag är så medveten om att jag inte är den lättaste när svackorna infinner sig. Att vara arg är lättare än att tillåta sig själv att vara ledsen. Jag avskyr att på omvägar höra att människor pratar om mig bakom ryggen och tar det gärna direkt med personen i fråga. Dock måste jag lära mig att välja mina konflikter. De människor som inte är kvar i mitt liv har försvunnit av en anledning, med det är klart det kan vara trist att tappa kontakten med någon man en gång stått nära.
Dock finns det vänner som fortfarande stöttar mig och står stadigt vid min sida och dom älskar jag otroligt mycket. Jag är rädd om dom, och dom är rädda om mig. Det finns ett naturligt givande och tagande. Ingen press på att behöva låssas känna något jag inte känner. Dom förstår att jag inte alltid orkar, och kan acceptera att mitt liv kan vara hektiskt. Villkorslös vänskap, att finnas där när det är som tyngst, att se och höra varandra.
Ett löfte till mig själv är att bli mer lyhörd och förstående. Att försöka se saker ur flera kontexter, och att inte vara så snabb att stänga in mig bakom mina murar. Att bli mer förlåtande helt enkelt. Det finns en mening med allt.
 
 
 
 
 
 
 

När sorgen tar över

publicerat i Funderingar;
Detta år har varit det år som jag har kommit längst i mitt sökande att finna mig själv men detta är även det år som varit mörkast då ännu en person som jag älskat gått bort. En person som jag såg som familj. Mitt ex far. Han var en fantastisk person med en stor dos kärlek och en stor dos tjurighet. Mitt ex sa det till mig många gånger: 'Du påminner så mkt om min pappa'.
Jag blev alltid så stolt när han sa det, då hans far var en människa som jag verkligen såg upp till.

Johny var en sådan som öppnade sitt hem för alla och en var. Hos honom var man alltid välkommen. Vi hade många förtroliga samtal om livet han och jag. Om hur det kan vara tungt, men även om hur man kan ta sig ur det som är svårt. Att livet blir vad man gör det till. Kärleken i den familjen har varit så påtaglig. Den har genomsyrat väggarna i huset och ständigt funnits i luften du andats in. I det lilla huset i Antnäs fick min själ ro. All ångest och all rädsla försvann där. Jag kunde slappna av. Jag kunde sova hela nätter. Vissa av mina vänner tyckte att sorgen jag kände var svår att förstå sig på. Det var ju trots allt mitt ex pappa. Inte min egen och inte min svärfar, utan mitt ex pappa. Oavsett vilken relation jag och Emil har haft till varandra så har hans föräldrar alltid funnits där. Skickat blommor när jag fyllt år, hälsat på i min första egna lägenhet efter att det tagit slut mellan mig och deras son, hälsat på mina föräldrar och hört av sig till min far när han gick igenom en hjärtoperation. Anna Karin och Johny har alltid varit sådana kärleksfulla och fantastiska medmänniskor. Jag är dom evigt tacksam för allt dom givit mig. Att dom accepterat mig för den jag är. Att behöva försvara sin sorg för vänner som inte förstår, mitt i allt det svarta.. Ja ni kan ju föreställa er.

I år förlorade denna underbara familj en familjemedlem. Det är orättvist och förjävligt rent ut sagt. Varför händer det värsta de människor som förtjänar det minst?

Jag älskar dom fortfarande även om jag slutade vara en i familjen den dagen jag och Emil separerade. Även om Emils syster inte ser mig som lika nära idag, och valt att inte vara en del av mitt liv så samma sätt längre, så älskar jag dom. Varenda en av dom, precis för de underbara människorna som de är. För att en del av Johny lever kvar i var och ett av hans barn och för att Anna Karin är en sådan otroligt fantastisk person. Ni som fick chansen att lära känna dom, och som träffat denna familj vet precis vad jag talar om.

Ju närmare jag kommer min resa upp till Luleå, desto oftare kommer sorgen över mig. Jag har gråtigt så mkt de senaste veckorna. Jag hade gärna levt i förnekelse lite till. Låssas att allt bara varit en hemsk, hemsk mardröm. En som vi alla kommer att vakna ur till sist. Jag åker hem till min egen fina familj. Till min kärleksfulla mamma och pappa, till alla mina syskon. Det är så viktigt att ta hand om varandra. Att vara rädd om de man älskar.

Under tiden jag är hemma kommer jag att ta min gitarr och gå till kapellet. Där ska jag spela Johnys sång. Den handlar om att jag är tacksam för allt han gjort, för att han var den han var, och att paradiset finns i Björklunda, Burgsvik. Att vi kommer träffas där.
Jag saknar dig Johny.