Nu har snart en ter min gått på min utbildning till tandsköterska. Det är en skön klass, och trots att jag haft ett ganska kämpigt halvår så har jag tagit mig igenom det. Väntar dock fortfarande på ett utlåtande från Sahlgrenska.
Har ju varit en hel del springande fram och tillbaka på sjukhus, så tack och lov för mina fina grannar Tove och Farshid som ställt upp och passat mina hundar under tiden. Idag bjöd dom mig till och med på mat!
Jag har lyckats att packa mina väskor inför resan hem på torsdag och gjort upp planer med vänner. Min vän Kigge fyller för det första 25 nu på lördag. Det ska firas med pompa och ståt:) Kan inte fatta att tiden går så fort! Sedan ska jag hjälpa Nadja med hennes goa häst, rida tillsammans med min gamla chef, hälsa på bröder med familjer, mina vänner Kajsa och Mattias med döttrar, åka och kolla in Aino och Dans hus i Svartlå, säga hej till Gabriel och Isabella, träffa Sunsa och Susanna, gå på promenad med min barndomsvän Malin, umgås med Tjatte och förhoppningsvis hälsa på Linnch, osv. Det kommer att bli hektiska 10 dagar i LÅ, men jag behöver det. Jag har fortfarande lite svårt att känna mig bekväm med mitt ex nya tjej. Har varit lite för mkt drama tillbaka i tiden för att jag ska kunna slappna av. Jag har dessutom svårt att vänja mig vid att han gått vidare. Men älskar man någon så vill man verkligen se den personen lycklig. Han är ju en av mina närmsta vänner, och att han är lycklig betyder otroligt mycket för mig. Allt annat faller nog på plats sinom tid.
Jag har himla goa vänner som inte ger upp på mig, och som accepterar mig som jag är. Jag är så medveten om att jag inte är den lättaste när svackorna infinner sig. Att vara arg är lättare än att tillåta sig själv att vara ledsen. Jag avskyr att på omvägar höra att människor pratar om mig bakom ryggen och tar det gärna direkt med personen i fråga. Dock måste jag lära mig att välja mina konflikter. De människor som inte är kvar i mitt liv har försvunnit av en anledning, med det är klart det kan vara trist att tappa kontakten med någon man en gång stått nära.
Dock finns det vänner som fortfarande stöttar mig och står stadigt vid min sida och dom älskar jag otroligt mycket. Jag är rädd om dom, och dom är rädda om mig. Det finns ett naturligt givande och tagande. Ingen press på att behöva låssas känna något jag inte känner. Dom förstår att jag inte alltid orkar, och kan acceptera att mitt liv kan vara hektiskt. Villkorslös vänskap, att finnas där när det är som tyngst, att se och höra varandra.
Ett löfte till mig själv är att bli mer lyhörd och förstående. Att försöka se saker ur flera kontexter, och att inte vara så snabb att stänga in mig bakom mina murar. Att bli mer förlåtande helt enkelt. Det finns en mening med allt.