emelodisk

Nu har snart en ter min gått på min utbildning till tandsköterska. Det är en skön klass, och trots att jag haft ett ganska kämpigt halvår så har jag tagit mig igenom det. Väntar dock fortfarande på ett utlåtande från Sahlgrenska.

Har ju varit en hel del springande fram och tillbaka på sjukhus, så tack och lov för mina fina grannar Tove och Farshid som ställt upp och passat mina hundar under tiden. Idag bjöd dom mig till och med på mat!

 

Jag har lyckats att packa mina väskor inför resan hem på torsdag och gjort upp planer med vänner. Min vän Kigge fyller för det första 25 nu på lördag. Det ska firas med pompa och ståt:) Kan inte fatta att tiden går så fort! Sedan ska jag hjälpa Nadja med hennes goa häst, rida tillsammans med min gamla chef, hälsa på bröder med familjer, mina vänner Kajsa och Mattias med döttrar, åka och kolla in Aino och Dans hus i Svartlå, säga hej till Gabriel och Isabella,  träffa Sunsa och Susanna, gå på promenad med min barndomsvän Malin, umgås med Tjatte och förhoppningsvis hälsa på Linnch, osv. Det kommer att bli hektiska 10 dagar i LÅ, men jag behöver det. Jag har fortfarande lite svårt att känna mig bekväm med mitt ex nya tjej. Har varit lite för mkt drama tillbaka i tiden för att jag ska kunna slappna av. Jag har dessutom svårt att vänja mig vid att han gått vidare. Men älskar man någon så vill man verkligen se den personen lycklig. Han är ju en av mina närmsta vänner, och att han är lycklig betyder otroligt mycket för mig. Allt annat faller nog på plats sinom tid.

 

Jag har himla goa vänner som inte ger upp på mig, och som accepterar mig som jag är. Jag är så medveten om att jag inte är den lättaste när svackorna infinner sig. Att vara arg är lättare än att tillåta sig själv att vara ledsen. Jag avskyr att på omvägar höra att människor pratar om mig bakom ryggen och tar det gärna direkt med personen i fråga. Dock måste jag lära mig att välja mina konflikter. De människor som inte är kvar i mitt liv har försvunnit av en anledning, med det är klart det kan vara trist att tappa kontakten med någon man en gång stått nära.

Dock finns det vänner som fortfarande stöttar mig och står stadigt vid min sida och dom älskar jag otroligt mycket. Jag är rädd om dom, och dom är rädda om mig. Det finns ett naturligt givande och tagande. Ingen press på att behöva låssas känna något jag inte känner. Dom förstår att jag inte alltid orkar, och kan acceptera att mitt liv kan vara hektiskt. Villkorslös vänskap, att finnas där när det är som tyngst, att se och höra varandra.

Ett löfte till mig själv är att bli mer lyhörd och förstående. Att försöka se saker ur flera kontexter, och att inte vara så snabb att stänga in mig bakom mina murar. Att bli mer förlåtande helt enkelt. Det finns en mening med allt.

 

 

 

 

 

 

 

Idag har jag suttit och funderat över det som är bra i mitt liv. Ofta kan jag fastna i mina nedåtgående spiraler, då allting verkar gå käpprätt åt skogen och solen tenderar att lysa med sin frånvaro. Det är gånger som dessa som jag måste påminna mig om det som faktiskt börjat lösa sig. Utbildning, hundar, ovärderliga kunskaper om genus, människor, hästar osv. Att jag har så fina människor som omger mig med värme och tålamod. Jag vet att jag inte är den lättaste att hantera alla gånger, och jag har så höga krav på mig själv att jag lätt kör i 190 och tycks missa de hinder som uppenbarar sig på vägen. Detta har många gånger resulterat i att jag krockat, demolerats och gjort mig illa. Kanske även gjort andra människor illa.

Men mina vänner och min familj är de som får mig att utvecklas som människa. Jag får ständigt nya insikter om hur jag bemöter min omvärld, hur jag ska jobba på det som är mindre bra, och hur jag ska värdera det som redan fungerar bra.

 

Jag är en bra människa, en duktig matte, och en ryttare som ständigt utvecklas. Jag är så glad att jag har fått komma till Hanna Bergenkull och ta del av hennes stora kunskap om både hästar och barn. Jag känner att min målmedvetenhet har infunnit sig och jag vill tror och hoppas på att allt kommer att falla på plats även för mig som alltid varit en sökare. Vilken otrolig resa egentligen. Från den tysta inåtvända tjejen som var rädd för att vara sig själv, till den kvinna jag blivit idag. Och även om livet är långt ifrån över så vet jag att jag tar mig an alla dessa utmaningar med helt nya glasögon. Jag behöver inte den där bekräftelsen längre. Det är trevligt att bli sedd, absolut. Men desto trevligare är det att jag börjat kunna se mig själv i ögonen och tänka att, du är bra som du är. // Em

 

Just nu blir det en hel del pysslande med hästar, och jag ser fram emot att få utveckla min ridning ännu mer. Tack vare kurs hos Lindah Nilsson och med hjälp av den duktiga Hanna Bergenkull så känner jag att jag sakta men säkert börjat forma om min sits, kropp och på så sätt min ridning. Det är inte enkelt, men det är roligt, och jag kan se att jag gjort små små framsteg. Min mage har muskler på ställen jag inte trodde var möjligt och min rygg har blivit rakare, Jag har inte längre den där "kalle anka"-svanken och "Kim Kardashian"-rumpan.

 

 

Jag har börjat att träffa någon lite smått, och än så länge verkar han vara vettig. Samtidigt trivs jag att vara med mig själv, och att kunna ta ansvar för mitt eget liv mer eller mindre. Sedan har jag så klart haft mycket hjälp av mitt ex. Han är en klippa och definitivt en av mina närmaste vänner. Vem hade kunnat tro att det skulle se ut på detta vis två år senare?

 

(jag inför den första dejten på nästan ett år)

 

Och jo jag kämpar på med körkortet! Det trodde jag aldrig att jag skulle lyckas börja med. Men jag antar att jag förvånat mig själv mer än en gång dessa två år som mer eller mindre singel.

 

Regnet har avtagit, och utanför hörs fågelkvitter. Någonstans bakom de mörka molnen har solen börjat kika fram. Jag drar på mig en huvtröja, och tar kopplet ner från kroken i hallen, drar åt snörena på mina joggingskor, och fäster kopplet i Zeppelins dragsele. Nu ska vi ut och springa en sväng. Jag tror vill och hoppas att allt kommer att lösa sig för alla i slutändan. På återseende// Em

 

Med gruset knastrandes under mina skor joggar jag igenom min hemstad. Det är snart ett år sedan det tog slut och jag försöker se mig själv objektivt. För jag har vuxit, kämpat, gråtit, skrikigt, varit arg, varit glad, varit närvarande fast ändå frånvarande. Det är svårt att beskriva den livskris som jag ansåg mig befinna mig i. Vänner och bekanta förlovade sig, gifte sig och fick barn på löpande band. Vart jag än vände min blick så såg jag det jag tyckte att jag gått miste om. Att jag gått minste om min framtid. Men nu så här ett år senare; Vilket jävla bullshit!

Jag står inför randen att starta upp ett nytt äventyr i mitt älskade Göteborg, singel och faktiskt nöjd. Jag kanske inte skulle beskriva mig som överlycklig, men jag är på väg dit. Spralligheten har kommit tillbaka, min humor har slagit till med full kraft och jag börjar mer och mer landa i vem jag är. Självklart kommer det att ta sin lilla tid innan jag på fullaste allvar kommer att våga dejta seriöst igen. Jag vill ha mitt liv på det torra först. Det finns självklart någon/några kandidat/kandidater, men jag vill avvakta lite. Det ska säga klick med stort K innan jag hänger av min hatt.

Mina ben tar ännu mer sats och jag känner hur det pulserar under huden, blodsmak i munnen, men jag fortsätter framåt. Bredvid mig springer mina två dvärg pinschrar Skrållan och Tjorven. Dessa små varelser som gjort mitt liv värt att leva. Kanske låter det alldels för dramatiskt att uttrycka sig så, men så föddes jag ju med en teatralisk ådra. När jag inte ens velat stiga upp har dom nästan bokstavligt talat dragit mig upp ur sägen. Rutiner mina kära vänner är det som krävs för att klara av ett sådant uppbrott. Rutiner, kärlek, familj och förstående vänner.

Jag tycker absolut att jag kunde skött saker bättre så här i efterhand. Jag borde inte skjutit folk ifrån mig, utan pratat om det som varit fel. Jag är skyldig både Anna och Carro en stor ursäkt för att jag försvann på det sättet jag gjorde. Nu när jag inte är lika subjektiv kring ämnet kan jag absolut se att min handlande var onödigt drastiskt. Samtidigt var det just då den enda kraftansträngningen jag orkade göra.

Varvar ner, skakar syran ur kroppen och börjar andas lugnare. Men skakiga ben promenerar jag den sista biten hem. Låt äventyret börja! /Em

Nu är vi på väg ut i kylan. Dags för en lite ordentligare promenad så här på min lediga dag. Kan säga att dessa små kraftpaket av ren lycka och energi är det bästa som finns. Visst finns det dagar jag undrar hur jag ska få det att gå ihop med träning av två små pinnar, för det är inte alls den lättaste rasen som finns, men definitivt den mest personliga och påhittiga rasen (enligt mig). Men de vägs upp av att dom är så underbara, arbetsvilliga och lojala. För en pinne kommer alltid familjen först. Och när Tjorven smyger upp från fotändan av sängen för att kura ihop sig vid min bröstkorg, där någonstans definierar det allt dessa små hundar står för. 100% kärlekKram// Em

"Vi är mänskliga så vi får göra fel
Plötsligt hände allt och det blev så som det blev
Och du är mitt vackraste nederlag
och jag är stolt över det."

Jag har verkligen fått kämpa under år 2012. Det hände ju som sagt en hel del omvälvande händelser som fått mig att ifrågasätta det mesta, men en sak är säker. Jag kommer att komma ur det här som en helt ny människa. Förhoppningsvis starkare, förhoppningsvis klokare.

Fast som det ser ut just nu så är det ganska kaotiskt med det manliga könet. Kanske borde jag helt enkelt inte dejta, inte umgås eller ens ha den minsta kontakt med tvivelaktiga killar. Och kanske är det just det som är problemet. Jag umgås med killar, fast jag borde dejta och umgås med vuxna män. Inte osäkra killar som har problem med att gå vidare i livet.

Jag har tack vare min bror fått en lägenhet inne i centrala LÅ. Känns fantastiskt bra, och jag jobbar stenhårt på att inreda den. Jag har tagit hit mina små monster och dom verkar trivas hur bra som helst. Jag är ganska ofta en stolt matte, och jag ser redan framsteg från det att vi flyttat från mina föräldrar. Dom är världens bästa mamma och pappa, men vi har lite olika syn på hunduppfostran. 

Under jullovet har jag hunnit sakna mitt jobb, satt mig själv i skiten med en killkompis som jag faktiskt tyckt om att umgås med, och ta många och långa promenader med mina fantastiska hundar. 

Nu ska jag fortsätta att fokusera på mig själv. Försöka komma på vad jag brinner för, och tillsist hoppas jag att jag kommer att hitta kärlek detta år. För jag erkänner det här och nu: Jag är en hopplösromantiker. // Em

Har städat mitt rum, och sen tagit en lång prommis med hundarna i gammelstadsviken. Skönt! Endorfinkickad rakt i hjärtat. Jag tog ett vettigt men jobbigt beslut denna vecka.

Jag känner att jag står på stand-by. Jag är levande, men jag lever inte. Jag måste uppfylla mina drömmar. Och alla de drömmar jag har finns ej i Luleå. Jag gillar pulsen i Göteborg. Hur levande man känner sig, och alla möjligheter som finns där. Jag trivs bättre med mig i Göteborg än här. Min hemstad kommer ju alltid att vara just det; en hemstad, men inte så mycket mer än så. Att Iza, min småkusin drog iväg till USA för ett år fick mig att inse att allt är möjligt om man bara vet vad man vill.

Så hurrni, nu är det dags igen. Leta lägenhet, fixa med studier och ge sig av. Jag vet att jag kan klara det här. Och självklart följer mina minions med. Mina föräldrar hade väl någon slags förhoppning om att få ta över vovvarna, men icket. Dom är min familj<3
Nu är det dags att ta en sista prom med de små liven innan jag ska bege mig mot jobbet. Kram på er //Em