Jag har verkligen fått kämpa under år 2012. Det hände ju som sagt en hel del omvälvande händelser som fått mig att ifrågasätta det mesta, men en sak är säker. Jag kommer att komma ur det här som en helt ny människa. Förhoppningsvis starkare, förhoppningsvis klokare.
Fast som det ser ut just nu så är det ganska kaotiskt med det manliga könet. Kanske borde jag helt enkelt inte dejta, inte umgås eller ens ha den minsta kontakt med tvivelaktiga killar. Och kanske är det just det som är problemet. Jag umgås med killar, fast jag borde dejta och umgås med vuxna män. Inte osäkra killar som har problem med att gå vidare i livet.
Jag har tack vare min bror fått en lägenhet inne i centrala LÅ. Känns fantastiskt bra, och jag jobbar stenhårt på att inreda den. Jag har tagit hit mina små monster och dom verkar trivas hur bra som helst. Jag är ganska ofta en stolt matte, och jag ser redan framsteg från det att vi flyttat från mina föräldrar. Dom är världens bästa mamma och pappa, men vi har lite olika syn på hunduppfostran.
Under jullovet har jag hunnit sakna mitt jobb, satt mig själv i skiten med en killkompis som jag faktiskt tyckt om att umgås med, och ta många och långa promenader med mina fantastiska hundar.
Nu ska jag fortsätta att fokusera på mig själv. Försöka komma på vad jag brinner för, och tillsist hoppas jag att jag kommer att hitta kärlek detta år. För jag erkänner det här och nu: Jag är en hopplösromantiker. // Em
Fast som det ser ut just nu så är det ganska kaotiskt med det manliga könet. Kanske borde jag helt enkelt inte dejta, inte umgås eller ens ha den minsta kontakt med tvivelaktiga killar. Och kanske är det just det som är problemet. Jag umgås med killar, fast jag borde dejta och umgås med vuxna män. Inte osäkra killar som har problem med att gå vidare i livet.
Jag har tack vare min bror fått en lägenhet inne i centrala LÅ. Känns fantastiskt bra, och jag jobbar stenhårt på att inreda den. Jag har tagit hit mina små monster och dom verkar trivas hur bra som helst. Jag är ganska ofta en stolt matte, och jag ser redan framsteg från det att vi flyttat från mina föräldrar. Dom är världens bästa mamma och pappa, men vi har lite olika syn på hunduppfostran.
Under jullovet har jag hunnit sakna mitt jobb, satt mig själv i skiten med en killkompis som jag faktiskt tyckt om att umgås med, och ta många och långa promenader med mina fantastiska hundar.
Nu ska jag fortsätta att fokusera på mig själv. Försöka komma på vad jag brinner för, och tillsist hoppas jag att jag kommer att hitta kärlek detta år. För jag erkänner det här och nu: Jag är en hopplösromantiker. // Em