När sorgen tar över
publicerat i
Funderingar;
Jag blev alltid så stolt när han sa det, då hans far var en människa som jag verkligen såg upp till.
Johny var en sådan som öppnade sitt hem för alla och en var. Hos honom var man alltid välkommen. Vi hade många förtroliga samtal om livet han och jag. Om hur det kan vara tungt, men även om hur man kan ta sig ur det som är svårt. Att livet blir vad man gör det till. Kärleken i den familjen har varit så påtaglig. Den har genomsyrat väggarna i huset och ständigt funnits i luften du andats in. I det lilla huset i Antnäs fick min själ ro. All ångest och all rädsla försvann där. Jag kunde slappna av. Jag kunde sova hela nätter. Vissa av mina vänner tyckte att sorgen jag kände var svår att förstå sig på. Det var ju trots allt mitt ex pappa. Inte min egen och inte min svärfar, utan mitt ex pappa. Oavsett vilken relation jag och Emil har haft till varandra så har hans föräldrar alltid funnits där. Skickat blommor när jag fyllt år, hälsat på i min första egna lägenhet efter att det tagit slut mellan mig och deras son, hälsat på mina föräldrar och hört av sig till min far när han gick igenom en hjärtoperation. Anna Karin och Johny har alltid varit sådana kärleksfulla och fantastiska medmänniskor. Jag är dom evigt tacksam för allt dom givit mig. Att dom accepterat mig för den jag är. Att behöva försvara sin sorg för vänner som inte förstår, mitt i allt det svarta.. Ja ni kan ju föreställa er.
I år förlorade denna underbara familj en familjemedlem. Det är orättvist och förjävligt rent ut sagt. Varför händer det värsta de människor som förtjänar det minst?
Jag älskar dom fortfarande även om jag slutade vara en i familjen den dagen jag och Emil separerade. Även om Emils syster inte ser mig som lika nära idag, och valt att inte vara en del av mitt liv så samma sätt längre, så älskar jag dom. Varenda en av dom, precis för de underbara människorna som de är. För att en del av Johny lever kvar i var och ett av hans barn och för att Anna Karin är en sådan otroligt fantastisk person. Ni som fick chansen att lära känna dom, och som träffat denna familj vet precis vad jag talar om.
Ju närmare jag kommer min resa upp till Luleå, desto oftare kommer sorgen över mig. Jag har gråtigt så mkt de senaste veckorna. Jag hade gärna levt i förnekelse lite till. Låssas att allt bara varit en hemsk, hemsk mardröm. En som vi alla kommer att vakna ur till sist. Jag åker hem till min egen fina familj. Till min kärleksfulla mamma och pappa, till alla mina syskon. Det är så viktigt att ta hand om varandra. Att vara rädd om de man älskar.
Under tiden jag är hemma kommer jag att ta min gitarr och gå till kapellet. Där ska jag spela Johnys sång. Den handlar om att jag är tacksam för allt han gjort, för att han var den han var, och att paradiset finns i Björklunda, Burgsvik. Att vi kommer träffas där.
Jag saknar dig Johny.