emelodisk

Idag har jag suttit och funderat över det som är bra i mitt liv. Ofta kan jag fastna i mina nedåtgående spiraler, då allting verkar gå käpprätt åt skogen och solen tenderar att lysa med sin frånvaro. Det är gånger som dessa som jag måste påminna mig om det som faktiskt börjat lösa sig. Utbildning, hundar, ovärderliga kunskaper om genus, människor, hästar osv. Att jag har så fina människor som omger mig med värme och tålamod. Jag vet att jag inte är den lättaste att hantera alla gånger, och jag har så höga krav på mig själv att jag lätt kör i 190 och tycks missa de hinder som uppenbarar sig på vägen. Detta har många gånger resulterat i att jag krockat, demolerats och gjort mig illa. Kanske även gjort andra människor illa.

Men mina vänner och min familj är de som får mig att utvecklas som människa. Jag får ständigt nya insikter om hur jag bemöter min omvärld, hur jag ska jobba på det som är mindre bra, och hur jag ska värdera det som redan fungerar bra.

 

Jag är en bra människa, en duktig matte, och en ryttare som ständigt utvecklas. Jag är så glad att jag har fått komma till Hanna Bergenkull och ta del av hennes stora kunskap om både hästar och barn. Jag känner att min målmedvetenhet har infunnit sig och jag vill tror och hoppas på att allt kommer att falla på plats även för mig som alltid varit en sökare. Vilken otrolig resa egentligen. Från den tysta inåtvända tjejen som var rädd för att vara sig själv, till den kvinna jag blivit idag. Och även om livet är långt ifrån över så vet jag att jag tar mig an alla dessa utmaningar med helt nya glasögon. Jag behöver inte den där bekräftelsen längre. Det är trevligt att bli sedd, absolut. Men desto trevligare är det att jag börjat kunna se mig själv i ögonen och tänka att, du är bra som du är. // Em