emelodisk

Så inom loppet av några dagar hade jag bestämt mig. Det var dags att flytta tillbaka till min hemstad. Jag lämnade livet i Göteborg bakom mig, om så bara för ett litet tag. Absolut inte för alltid, då mina nyfunna vänner i den mest levande staden i detta land, kallade på mig. På ett sätt är jag glad att jag är tillbaka i Luleå, men på ett sätt känner jag mig fångad i den tristess som denna stad innebär för mig. Och minnen… dessa minnen! Jag och min dåvarande sambo bröt upp lagom till midsommar. En turbulent tid för både hjärta och själ. Det var en hel del som ställdes på sin spets. Ville jag verkligen gå den utbildningen som jag sökt? Och vart skulle jag ta vägen? Jag menar att bo med ett ex som man fortfarande känner för är rent utav självplågeri.

Det var där Anna och Sebbe kom in i bilden. Två bekanta från samma stad, varav en som jag jobbat med en kortare period på en snabbmatsrestaurang. Detta underbara par som utan förbehåll öppnade både sina armar och sitt hem för mig. Dom är nu bland mina närmaste vänner. Livsviktiga. I övrigt så har jag verkligen haft helt fantastiska vänner i Göteborg och jag har planer på att återvända. Kanske redan efter jul. Vad gäller min utbildning så har jag bestämt mig för att försöka ta mig in på något som jag alltid drömt om, men känt att det kanske inte kommer att gå: Journalist. Eller bara att i ren och skär allmänhet jobba med media. Jag vill jobba med människor, jag vill vara med där det händer, och jag vill tillföra något i samhället. Det finns många sätt att göra det på, men jag känner att just detta skulle vara ett bra yrke för mig. Jag vet inte om jag skulle säga att jag älskar att skriva, men jag älskar att uttrycka mig. Även om min stavning inte är den bästa, eller min meningsuppbyggnad, så har jag ett driv. Att få konkreta ord på det som jag, mina vänner, eller familj tänker eller känner. Jag tror och hoppas att jag ska lyckas nå mina drömmars mål.

Jag har insett att efter de fem år som gått i förhållandets tecken så är det dags att fokusera på sig själv. För att citera Millencolin: Nu tänker jag leva mitt liv för mig.

Jag tror på kärlek, jag tror att den kommer när du minst anar det och jag tror på att vara redo för den. Just nu vill jag vara självisk och fokusera på mig och mina två små pinschrar Tjorven och Skrållan. Jag tror på att vara vän med mitt ex så länge det känns bra för oss båda. Och jag vet att jag har helt fantastiska och underbara människor i min närhet. Det är som man brukar säga. När en dörr stängs så öppnas ett fönster. Bröllopsplanerna läggs tillbaka på hyllan igen för att samla damm, och fram lyfter jag mina drömmar som jag hade när jag var yngre. Livet är en ständig berg och dalbana, fullt av överraskningar, och vet ni vad?
I love it! //Em